A-Infos (sv) Veckans Yelah 19 april 2001

[Pelle Sten <pelle.sten@yelah.net>]

 ________________________________________________
      A - I N F O S  N E W S  S E R V I C E
            http://www.ainfos.ca/
 ________________________________________________

Veckans Yelah 19 april 2001 e-postversionen
url: http://www.yelah.net
e-post: <info@yelah.net>
___________________________________________

Yelah (v.16)
___________________________________________

Veckans ledare

http://www.yelah.net/yelah/20010416/ledare0416

Majoritetsstyre eller minoritetsstyre

Den moderna anarkismen har idéhistoriskt sett två skilda rötter. Dels
räknar den härstamning från liberalismen, och dels från socialismen.
Det innebär att anarkismen alltid befunnit sig i ett problematiskt
spänningsfält mellan liberal individualism och socialistisk
kollektivism, något som otaliga skriftliga debatter mellan
individualanarkister och socialanarkister genom tiderna vittnar om.

En av kärnfrågorna i denna debatt gäller demokratins vara eller inte
vara. Många individualistiskt orienterade anarkister motsätter sig
nämligen den demokratiska idén om majoritetsbeslut som något i sig
"förtryckande". Anarkismens uttalade motstånd mot "alla former av
förtryck" leder för dessa individualister till ett öppet
avståndstagande från majoritetsprincipen, eftersom majoriteten då
antas "härska" över minoriteten. Redan 1928 hävdade till exempel den
inflytelserike svenske anarkisten Gustaf Henriksson-Holmberg att
"majoriteten äger lika litet rätt att tvinga på minoriteten någonting
gott som någonting dåligt". (Anarkismen  dess grundtext, Brands
förlag 1928.)

Även mer sentida anarkister har hävdat liknande individualistiska
ståndpunkter. George Woodcock till exempel, fastslår i sitt
standardverk om anarkismens historia att anarkismen inte på något
sätt är demokratisk, utan att den faktiskt "står mycket närmare en
universaliserad och renad aristokrati"! (Anarkismen, Prisma 1993.)
Historikern Peter Marshall går på samma linje när han i sin styvt
700-sidiga bok om anarkismens historia konstaterar att "för
anarkisterna har majoriteten inte större rätt att diktera villkoren
för minoriteten, även om minoriteten bara består av en person, än
minoriteten har att bestämma över majoriteten". (Demanding the
Impossible: A History of Anarchism, Fontana Press 1993, min
kursivering).

Beklagligt nog har dessa synsätt fått stort inflytande över dagens
anarkistiska subkultur. Det främsta uttrycket för denna individualism
är vurmen för konsensus som beslutsmetod. När man tillämpar konsensus
strävar man efter fullständig enighet inom gruppen innan man fattar
ett beslut. Detta är med all säkerhet en användbar metod när det
gäller beslutsfattande i små grupper som känner varandra väl. Det kan
också vara en nödvändighet för aktivister som sysslar med olagliga
verksamheter, och som av rena säkerhetsskäl måste agera enhetligt.

Men i större grupper är beslutsmetoden fullkomligt orealistisk (man
behöver inte ens nämna det omöjliga i att skapa fullständig enighet
inom en kommun eller ens på en större arbetsplats!). Dessvärre hävdar
fortfarande många individualistiska anarkister att konsensus bör
tillämpas inom sociala rörelser och politiska enhetsfronter, allt för
att tillfredsställa deras längtan efter renhet från "förtryck".

Vid närmare eftertanke finner man dock skäl att fråga sig om inte
förhållandet är det omvända - det vill säga misstanken väcks om att
det istället är konsensusprincipen som är förtryckande. Sanningen är
ju den att i större grupper finns det två sätt att fatt beslut på:
antingen bestämmer majoriteten, eller så bestämmer minoriteten. Några
andra valmöjligheter erbjuds icke.

Konsensusförespråkarna är med andra ord uttalade anhängare av
minoritetsstyre, eftersom de menar att till och med en "minoritet
bestående av en person" ska ha en personlig vetorätt som ger henne
eller honom makten att stoppa majoritetens vilja. Nog ligger det
närmare idén om en "universaliserad och renad aristokrati" än idén om
folkmakt alltid!

I praktiken har denna idé ofta lett till total handlingsförlamning i
olika rörelser där anarkister har verkat. Enskilda
livsstilsanarkister har varit alltför villiga att hävda sin vetorätt,
ofta i öppet trots mot en överväldigande majoritet. Resultatet? Folk
tappar entusiasmen i sitt sociala engagemang när ingenting händer,
och deras förtroende för den frihetliga socialismen urholkas
allvarligt - allt för att ett fåtal individualister ska kunna
tillfredsställa sina borgerliga egon.

Konsensus är i grunden en idé om minoritetsstyre som måste avvisas av
seriösa vänsterradikaler. Principen är också rent antirevolutionär om
den tillämpas i större sammanhang. Eller som en kamrat nyligen
konstaterade med en uppgiven suck: "Konsensus gör att den mest
konservativa alltid vinner".

Per-Anders Svärd
___________________________________________

Veckans krönika

http://www.yelah.net/yelah/20010416/kronika0416

Riter i vardagen

Att tvätta händerna efter man har varit på toa skulle väl kanske inte
någon tänka på att det  skulle kunna var en ritual, men det är det
faktiskt. Eller de som frenetiskt diskar tomma mjölkpaket och samlar
för att slänga i pappersinsamlingen på gården. Alla har ritualer,
både kollektiva och individuella.

För egen del har jag ett flertal. Jag startar till exempel alltid
dagen med att sätta på kaffe och medan det kokar upp sitta på en stol
och stirra ut genom fönstret, antingen om det är mörkt eller ljust.
Sedan kommer det som utgör själva kärnan i min lilla rit, jag tömmer
upp kaffet i min favoritmugg, det måste vara just den i keramik från
tidigt 70-tal och är gråaktigt melerad med ett vad som ska se ut som
ett träd med orange löv för att ge mej en nostalgitripp tillbaka till
min barndom, för att sedan gå ut i den oftast iskalla morgonen och
sätta mej på trappan och tända en ovanligt god Gul Blend.

Varje morgon likadant, där sitter jag och stirrar ut i tomma intet,
eller i varje fall utöver vad som ska likna någon form av växtlighet.
Där sitter jag och tömmer hjärnan från gårdagens och nattens
slaggprodukter.

Vad är det för rituellt över detta? Jo, det hänger naturligtvis ihop
med någon form av tro. Nu skulle många kunna tro att detta är en form
av tvångshandling eller annat neurotiskt beteende eller ett uttryck
för mina laster. Så är inte fallet, även om doktor Freud förmodligen
skulle säga så.

Det har med helt andra saker att göra. Likaså att vi tvättar händerna
efter vi har varit på toa. Det har inte endast med hygien att göra,
inte heller med de undersökningar som görs på hur mycket bajs det
sitter på dörrhandtagen på offentliga toaletter, även om det är halva
sanningen. Svaret till detta finns i tron, och trott om du vill
faktiskt i den kristna tron. Detta fenomen grundar sej i Tredje
Moseboken där man kan läsa om vad som är rent och orent. Allt som har
med den mänskliga kroppen att göra är orent, mensblod, sperma, hår,
hud och så vidare. Allt som kommer ifrån kroppen är alltså orent.
Detta "orena" är ju naturligtvis inte endast smuts utan en symbol för
något.

Människan har ett grundläggande behov att systematisera och
kategorisera saker och ting, för att kunna hantera världen. Detta gör
vi gladeligen utifrån binära motsatser och skapade kategorier. Vad är
vad, och vem är vem, vad är rent och vad är smutsigt, vad är ordning
och vad är kaos. Det sista är den grundläggande frågan som
upprätthåller allt.

Om vi inte visste vad ordning var skulle vi tappa greppet om allting.
Man skulle kunna jämföra detta med att bli nedsläppt på Mars fast
mycket värre. Man skulle inte ha en aning om någonting annat än det
man bara kunde se och höra (och det är ju i alla fall något att kunna
utgå ifrån). Det är det som är det stora kaoset. För att slippa undan
detta skapar vi en viss ordning om hur saker och ting fungerar. Vi
systematiserar tillvaron.

Ett praktexempel på detta är att alla vet vad smuts är. Det är
platsbestämt skulle man kunna säga, det vill säga jord på golvet är
smuts men jord i rabatten är det inte. Utifrån sådana enkla
commonsense-lagar skapar vi vår världsbild och riterna hjälper oss
att upprätthålla denna bilden samtidigt som de underbygger den.

Att tvätta händerna efter att man har varit på toa är alltså en slags
ritual som underblåser de idéer vi har som grundläggande bas för vår
verklighet, men har ju även med hygien att göra naturligtvis. Jag
tycker också att man skulle kunna kalla detta för en slags kollektiv
rit som är genomgående för i varje fall hela det västerländska (läs
kristna) samhället. I och med detta blir det också ett sätt för folk
att känna gemenskap inom dessa ramar. Det blir också ett tydligt
bevis på att hur sekulariserade vi än må vara så finns dessa kristna
principer kvar i våra medvetande och vi för dem vidare till nästa
generation. För man vill ju inte att ens unge ska vara en äckelpelle
som inte tvättar händerna.

Samma är det med den mjölkpaketstvättande miljövännen. Självklart har
det i första hand med miljöförstöring att göra men också med hans
sätt att bygga upp sin verklighet och att på något sätt göra den
meningsfull. Och så är det väl med min kaffekopp och rökstund i
morgonens frostgrader också.

Ida Kaivola
___________________________________________

Veckans upprop

http://www.yelah.net/articles/yttrandefrihet

Protestera mot statens attack på yttrandefriheten

608 underskrifter.

___________________________________________

Veckans citat

http://www.yelah.net/yelah/20010416/citat0416

Borgerliga debattörer säger inte "röv"

Torsdagen den 5 april diskuterade de fyra välkända
samhällsdebattörerna Göran Skytte, Alf Svensson. Bo Södersten och
Sigrid Combüchen "Politisk korrekthet" på Malmö stadsbibliotek.
Frilansjounalisten Patrik Svensson rapporterade om mötet på
Sydsvenskans kultursida två dagar senare.

" Alf Svensson förfäras över Liza Marklunds språkbruk när hon skriver
att kristdemokraternas familjepolitik befinner sig på "apstadiet"

- Ja usch, en borgerligt sinnad person som Alf Svensson skulle aldrig
uttrycka sig på det sättet intygar Göran Skytte och förklarar att
totalitärt sinnade personer som Jan Guillou och nazisterna däremot
gärna använder sig av apliknelser. Dessutom kan han berätta att Linda
Skugge i Expressen använt "ett ord för bakdel som börjar på r". Alf
Svensson skakar förstående på huvudet, han vet att det inte är
"rumpa" som åsyftas....

.....Och mitt i alltihop sitter Sigrid Combüchen och suckar och
skruvar på sig. Jag tror att hon vill gå hem. I sammanhanget kan
ingen klandra henne. Det finns betydligt behagligare platser att
befinna sig en torsdagskväll i april än att sitta inkilad mellan tre
borgerliga musketörer som under en verklighetsfrämmande och
självpåtagen rubrik av "fritt tänkande" sitter och slickar varandras
jovialiska rövar inför publik.

Ursäkta mig ordvalet Göran Skytte."
___________________________________________

Veckans reportage

http://www.yelah.net/yelah/20010416/reportage0416

Staden och medborgaren

Jag behöver bilder på trasiga kåkstäder och det är bråttom. Jag
behöver åka ut till ett av de där ställena dit alla normala, lyckligt
lottade människor undviker att åka. Helst undviker att se. Och det är
inte så svårt, oftast är de väl undangömda, oftast går det ändå inga
bussar hit, och skulle man råka hamna i närheten kan man ju alltid
vända på huvet och titta åt andra hållet. Men nu måste jag som sagt
åka dit, och det är bråttom, och det värsta är att jag måste fota
också. Tidningen ska ha illustrationer ur verkligheten till artikeln
från MNLMs (Nationella rörelsen för bostadslösa) rikskongress.

Det var en helg i mars som tvåhundra delegater från hela enorma
jättelandet Brasilien (det var veckolånga bussfärder för somliga, jag
flög) samlades i Belo Horizonte i sydvästra delstaten Minas Gerais.
För att välja en ny ledning och för att formulera en ny kampplan.
Brasilien har enligt officiella siffror åtta miljoner hemlösa
familjer (och här snackar vi inte 0,7 barn per familj) varav sex bor
i städerna. MNLM räknar med femton miljoner familjer och när förra
årets folkräkning är färdiganalyserad tyder allt på att det kommer
visa sig att bägge parter räknat i underkant.

Jag ska alltså dit. Och det går förstås inga bussar. Jag ringer
alltså min vän taxichauffören. Carlos. Han som tror att om han bara
pratar tillräckligt högt, det vill säga skriker i mitt öra, så ska
även en trögfattad utomjordning som jag fatta vad han säger. Och vi
åker runt, jag vet ju ungefär vad det ligger, nära beachpromenaden
Atalaia, i mangroven. Och vi frågar och vi vänder och vi åker
tillbaka och vi frågar igen och till slut kommer vi fram. Klockan har
hunnit bli åtta på morgonen och allting badar i ett alltför skarpt
solljus för att bilderna ska bli riktigt bra. Men vad göra? Jag
klampar in, eller vinglar fram snarare, över de brädlappar som är
hjälpligt utlagda som bryggor över mangroveträsket. Fram till
träskjulen på pålar där i vattnet.

Jag frågar väluppfostrat om jag får ta lite bilder. Berättar varför.
Säger att jag varit här förr, med Rosineide och Gizélio från lokala
MNLM. Någon skakar på huvet och går in i sitt gråa träkyffe. Andra
nickar. Jag säger att jag kommer tillbaka, med bilderna, om de vill.
De säger varken bu eller bä åt det, tycker att det är för mycket
begärt att jag ska åka hit en gång till.

De bostadslösas MNLM metoder liknar de jordlösas MST: genom att
ockupera inte använd mark sätter man press på regeringen att
genomföra en stadsreform.

- Men i övrigt är vi mycket olika, menar Madalena Dias, hemmafrun
från medelklassen som blev MNLMs nationella koordinatör och som jag
lyckades fånga efter den stundtals mycket tumultartade
rikskongressens slut.

- MST verkar under helt andra förhållanden. Framförallt är våldet i
städerna oerhört mycket mer påtagligt än våldet på landet.

Förra året gick män och kvinnor i blå tenniströjor runt och knackade
dörr. Från Rio Grande do Sul i söder till Roraima i norr. Jag fick
vara med, lite fusk kanske, men med tanke på att det visade sig att
Brasilien nu har dryga 167 miljoner invånare gjorde jag nog ingen
skillnad på det stora hela. Intressantare än folkökningen är dock att
landet nu klättrat upp i världstoppen vad gäller andel urban
befolkning, med sina 82 procent. Och att, medan en stad som Rio de
Janeiro bara vuxit med en procent sedan senaste räkningen för tio år
sedan, har dess kåkstäder vuxit med hela åtta. Och att, i huvudstaden
Brasília, där kåkstäderna också växer explosionsartat, har antalet
dödsfall i tuberkulos under samma period ökat med 55 procent. Boven
är usla sanitära förhållanden i kombination med undernäring.

Brassarna växer alltså, men framförallt flyttar de på sig. Från
torkan på landet, från bristen på jord, från arbetslösheten i
småsamhällena, till städerna. I jakten på, ja, vad annars?, ett
bättre liv. Och vad blir livet? Oftast skitigare, våldsammare, mer
splittrande sällan bättre.

MNLMs främsta mål är stadsreformen, på samma sätt som MSTs mål är
jordreformen. Båda skriande behövda. Staden ska i MNLMs vision vara
till för alla, inte bara den lilla klick medel- och överklass som nu
kan ta del av dess förmåner och njuta av dess fördelar - transporter,
avlopp, utbildning, sjukvård&

- Som staden ser ut idag skapar den bara våld, säger Madalena. Vi vet
att det är vår rättighet att bo och att bo värdigt. Men den stora
majoriteten har ingen möjlighet att bli fullvärdiga medlemmar. Och
när självkänslan går förlorad, föds våldet.

I ögonvrån har jag lite koll på grabbgänget som iakttar mig från
fastland, där jag vinglar runt på brädlapparna och tänker att de är
gjorda för nån som får mindre att äta än jag. Tänker att jag kanske
borde gå och snacka med dem, det skulle nog vara bra, men det är
bråttom och jag vill bara ta mina bilder utan att nån tar illa upp
och sen vill jag åka tillbaka till stans centrum och framkalla.

Hursomhelst förekommer de mig, vinkar mig till sig efter en halv
rulle ungefär. Frågar vad jag gör där, varför, var jag kommer ifrån,
hur inihelvete jag hittat hit. Inte aggressivt, men nyfiket. Och jag
drar min harang. Det slutar med att jag blir välkommen att återvända
närhelst jag vill, särskilt om jag skulle bli sugen på lite röka. Och
jag får ta bild på en av dem, de andra sitter i nåt slags register
och vill helst inte ha sin nuna fångad på nån bild alls. Sen ser jag
skylten med "Förbjudet att slänga skräp" ståta där mitt i sophögen
och det blir en bra bild.

- För de flesta brassar är Collor den värsta skurken i
presidenthistorien, säger Madalena, (nu är jag tillbaka på
kongressen).

(Fernando Collor de Mello är den enda brasilianska president som
blivit avsatt för korruption. Då ska man ha gått långt, ska ni veta.)

- Men för mig, fortsätter Madalena, förlorar han i jämförelse med vår
nuvarande. Cardoso är en kycklingtjuv, han stjäl från de fattigaste.
Ingen president har skurit så i de sociala rättigheterna som han.
Hans politik är en dekonstruktion av den brasilianska staten, av
rättigheter och nationell suveränitet. Idag är det de stora
internationella monopolen som styr stora delar av Brasilien.

Även om MNLM ännu inte lyckats få upp stadsreformen på den mediala
och därmed politiska agendan på samma sätt som MST lyckats få upp
jordfrågan, är Madalena hoppfull.

Och 3 juni får presidenten se upp, för då infaller Ockupationsdagen
och då ska MNLM visa upp en enad front och slå till med aktioner över
hela landet.

- Jag tror att det blir våldet som till slut tvingar fram en reform.
Se på upploppen i fängelserna, det kommer bli mer sådant. Och det
måste bli snart, för våra städer befinner sig i ett verkligt kaos.

Jag hoppar in i taxin igen. Och bilderna blir fina. Och snart måste
människorna som bor i mangroveträsket, och där försörjer sig på att
fiska kräftor som de säljer på beachpromenaden, flytta på sig. Vart
vet de inte. Stadens borgmästare har beslutat, oåterkalleligt, att
här ska dras en flerfilad motorväg. Rakt genom det känsliga
mangroveträsket. För att medborgare (och eventuella turister) lättare
ska kunna sätta sig i sin bil av grå metalic och bränna iväg ner till
stranden.

Text och bild:
Charlotte Pruth
___________________________________________

Veckans Ottar

http://www.yelah.net/yelah/20010416/ottar0416

Elise Ottesen-Jensen, kanske mer känd som Ottar, levde 1886-1973 och
verkade aktivt i kvinnofrågor och arbetarrörelsen under större delen
av sitt vuxna liv. Hon var en förgrundsgestalt inom kvinnosakskampen,
och arbetade mycket kring fosterfördrivningsfrågan och
preventivlagarna.

Hon var en pionjär som bland annat reste land och rike runt för att
agitera för, diskutera, och distribuera preventivmedel. Detta var på
hennes tid olagligt, och hon riskerade flera gånger långa
fängelsestraff.

Yelah har dragit igång projektet att nypublicera ett urval av de
artiklar hon skrev. Fler artiklar av Elise Ottesen-Jensen går att
finna om man söker på "Ottar" på Yelah.nets sökmotor. För information
och frågor skicka e-post till ottar@yelah.net.

Läkarevetenskapliga rön - ett monopol för de rika

Så länge vi leva under det nuvarande samhällssystemet, där några
människor kunna leva i överflöd och lättja, medan de, som arbeta i
sitt anletes svett få lida nöd och umbäranden på samma gång som en
väldig armé ställas utanför produktionslivet och jagas arbets- och
hemlös, förtvivlad och dödstrött från ort till ort utan
existensmöjligheter, hjälpa oss de läkarevetenskapliga rönen på de
allra flesta området så sorgligt litet.

Man måste nämligen ha pengar för att kunna utnyttja den. Vad hjälper
oss den duktiga läkarens utmärkta recept, när vi icke ha pengar att
köpa den dyrbara medicinen för? Vad nyttar oss läkarevetenskapens
föreskrifter om, hur vi skola sköta oss för den ena eller den andra
sjukdomen, när vi fattas ekonomiska möjligheter att följa desamma?

Jag har liggande framför mig, ett exemplar av en tidning som heter
"Kyrkobröderna". Det är häftet för oktober månad innevarande år. Här
skildrar pastor Eric Ahlström livet i Jörns församling i
Västerbotten. Det gäller en av Norrlands alla kargaste och kallaste
trakter. En kommun med omkring 5000 innevånare, spridda på ett område
av 17 kvadratmil. Jag skall låta pastorn själv berätta:

"En mängd fattiga familjer leva på en sådan låg levnadsstandard, att
det är helt enkelt ofattligt att de ej frysa och svälta ihjäl. Men
barnens undernäring gör dem särskilt disponerade för tuberkulosen,
som är ohyggligt utbredd här uppe, och overhört litet kan göras för
dem. De har i klädeshänseende ofta knappast mera än lumpor och
trasor. Några interiörer må meddelas.

N.N., Östra Jörn, kolonist. Hustrun död i tuberkulos, familjen har 5
barn, alla minderåriga. Barnen något så när rena, men trasiga, bara
lump. På frågan huru de hade det, svarade farmodern: 'Få vi bara
litet mat, går det nog. Kläder behövs så litet än så länge, och Gud
hjälper oss nog med några kläder innan det blir vinter.' I
förbigående kan jag nämna att vi förra vintern ett par gånger hade
över 50 grader, ja, ända till 56 grader, men ofta över 40 grader och
länge över 30 grader.

N.N., Tjärnheden. Mannen död i tuberkulos 1924. 7 barn, 5 i hemmet.
Barnen äro totalt utan kläder och skor. Stugan ett enda rum, äldsta
flickan var då på sanatorium.

N.N., Degervattnet. Hustrun har tuberkulos, och mannen är också
sjuklig. Fem barn bleka och eländiga. Alla barnen minderåriga och
mycket dåligt klädda.

N.N., Ulriksberg. Åtta barn, det äldsta 15 år, mycket fattigt, säckar
spikade för de trasiga fönsterrutorna.

N.N., Kaxliden. Fem barn. Familjen bor i en koja, ser ut som en
gammal lada, barnen till ytterlighet trasiga och eländiga."

Redan länge har det varit konstaterat av läkarevetenskapen, att
undernäring är en av tuberkulosens farligaste fiender. Det samma är
förhållandet om man fryser och är för tunnklädd. Men vad kan dessa
läkarevetenskapliga rön hjälpa sådana människor som de, vars liv
skildras här ovan?

Den stackars gamla farmodern har som det synes icke heller någon
annan läkare att trösta sig till än den gamla omoderna Gud Fader, som
så sorgligt många människor än idag litar sig till, när de se att all
vetenskap till trots, de stå lika hjälp- och försvarslösa emot
sjukdomar som under den mörka medeltiden i den stora svältande och
frysande proletärarmén.

Redan under medeltiden blev det fastslaget, att den bästa och
naturligaste näringen för ett litet barn är modersmjölken. Det är en
erfarenhet som inhöstats efter många försök på att ersätta
modersmjölken med olika slag av näringspreparater, som dock alla
visade sig mindervärdiga i förhållande till den samma. Och nu har man
kommit så långt, att läkarna framhålla det som barnets rätt att
erhålla denna sin naturliga näring, ja man kalla till och med den
kvinna en dålig mor, som undanhåller barnet denna rätt.

Detta är det läkarevetenskapliga rönet. Men hur förhåller det sig med
möjligheterna för att tillgodogöra småttingarna inom arbetarklassen
detta rön? Jag satt nyligen och pratade med sköterskan på en
"Mjölkdroppe". Då bankade det på dörren, och in kom en ung mor med en
liten treåring vid handen och en blåögd barnunge på några månader i
barnvagnen.

Hon skulle be om mjölk till den lille. Sin uppgift trogen frågade
"syster", varför hon icke skulle fortsätta med att ge den lille di.
Hon visste ju, att det var det allra bästa för barnet, eller hur?

- Ja, nog visste modern det, men från imorgon var hon nödsakad att
börja arbeta på fabriken igen, och då blev det ju omöjligt att ge
barnet bröst mera...

Vad hjälpa de läkarevetenskapliga rönen en sådan mor och hennes lilla
barn? Stannade hon hemma från fabriken, skulle givetvis brösten sina
av svält. Och hur skulle hon dessutom skaffa barn åt treåringen och
far, som varit arbetslös sedan 4 månader tillbaka...

Det var på Radiohemmet i Stockholm. Jag satt och talade med doktor
Berwen om alla de underbara möjligheter som detta förhållandevis nya
och tyvärr så hemskt dyra läkemedel, radium, kunde bjuda
mänskligheten. Doktorn beklagade sig, att man hade så förhållandevis
litet radium till sin disposition. Det lilla kvantum hemmet
disponerade över, var icke på långa vägar stort nog så att alla, som
önskade hjälp kunde få den.

På min fråga om, hur man då gick tillväga för att avgöra vem som
skulle botas, och vem som måtte vända utan hjälp, minns jag, att den
människovänlige läkaren fick ett plågat uttryck i sitt goda ansikte.
Slutligen förklarade han, att man fick taga hänsyn till, vilka
patienter, man menade skulle kunna göra störst nytta i samhället
framledes...

Det hela var en penningfråga. Och emedan penningbristen gör det
omöjligt att kunna skaffa nog radium åt alla som söka hemmet, och
således för många gör detta storslagna läkarevetenskapliga rön
illusoriskt kunna de rika, som ha råd att resa och råd att betala
behandlingen, söka till andra radiuminstitut och bli botade...

Ni minns nog alla, hur världen för kort tid sedan begåvades med ett
nytt och mycket lovande medel emot den lurande sockersjukan. Insulin
heter det, och nyheten om detta nya läkarevetenskapliga rön spreds
sig med blixtens hastighet över hela världen och tände hoppets gnista
i månget sjukt människohjärta.

Men endast för att, ack så sorgligt många sockersjuka, just de
obemedlade, just de som framför någon behövde återfå sin
arbetsförmåga, de som endast hade sin egen arbetskraft att förlita
sig till, skulle känna besvikelsen ännu bittrare "dagen efter". Det
visade sig nämligen snart, att insulinet var ett dyrt läkemedel till
och med om man behandlades med detsamma på sjukhus. Och hoppets
gnista släcktes. Och för många, för så sorgligt många sockersjuka,
var det nya läkarvetenskapliga rönet fullständigt utan nytta...

Karin hade fått tuberkulos. Men hon kom in på sanatoriet medan
sjukdomen var i sitt första stadium, och en höstdag träffade jag
henne på gatan, glad och strålande, rödkindad och skrattande. Jodå,
nu var hon utskriven. Doktorn sade, att hon var alldeles frisk. Hon
skulle endast sköta sig. Framförallt vara mycket ute i friska luften
och se till, att hon alltid sov för öppet fönster och åt god och
kraftig kost, så var det ingen fara alls.

Men Karins mor hade reumatisk värk och tålde icke alls att ha
fönstret öppet i det lilla kvava köket, där hon bodde med sina två
flickor. Rummet hyrde de ut. Det var enda sättet att reda upp den
dyra hyran.

Och under 8 av dagens timmar satt Karin uppe på ett långt, lågt,
kvavt vindsrum i en konfektionsfabrik böjd över sin symaskin med
hektiska rosor på kinderna, arbetande i vild takt för att få
ackordsförtjänsten upp i de 50 kronor i veckan, som voro nödvändiga,
om allt skulle "gå ihop" där hemma. Det gick i 4 månader, nu är hon
åter på sanatoriet. Och inga läkarevetenskapliga rön kunna rädda
henne till livet. Ty det är det sorgliga med de där rönen, att
fattigfolk i regel icke kunna tillgodogöra sig desamma. Det skulle
också bli döden, nämligen: svältdöden...

I norska Studentsamfundet höll nyligen den kände förbudsmannen doktor
Scharffenberg ett föredrag om rationell människoavel. Han framhöll
här under som en läkarevetenskaplig erfarenhet, att en mor, som får
barn med 1 à 2 års mellanrum icke har den nödvändiga näringen att ge
sitt barn, vare sig under havandeskapet eller digivningen, och
följden blir svaga barn. Minst 2 1/2 à 3 års åldersskillnad är
nödvändig mellan barnen, om de skola bli sunda och starka.

- Se här ett läkarevetenskapligt rön. Men hur många arbetaremödrar
får den nödvändiga hjälpen och kunskapen, som göra det möjligt för
dem att leva i överensstämmelse med vetenskapens krav?

Ack nej, de läkarevetenskapliga rönen äro som så många andra rön
endast eller åtminstone övervägande till hjälp för dem, som ha pengar
nog att kunna utnyttja desamma. De äro icke för dem, som lever från
hand till mun. Och vilja vi erövra den för arbetarklassen, så kan
detta endast ske genom att vi i mänsklighetens och solidaritetens
namn sopa undan de monopolistiska kapitalet och ersätter det med ett
samhälle byggt på fria överenskommelser där varje människa giver
efter förmåga och får efter behov. Då, men först då, skola också alla
de hjälpmedel och botemedel som vetenskapen kan framskapa komma den
lidande mänskligheten till godo.

Ottar
(Elise Ottesen-Jensen)

Artikeln "Läkarevetenskapliga rön - ett monopol för de rika" är
ursprungligen publicerad i Brand (02/1927).

Läs mer:
"Om Elise Ottesen-Jensen" av Cindy Larsen
http://www.yelah.net/yelah/20010305/omottar0305
___________________________________________

Veckans debatt

http://www.yelah.net/yelah/20010416/debatt0416

Vems fantasier bygger porr på?

Dagens porr är endast till för den heterosexuella mannen skriver
Ros-Marie Johansson i denna veckas debatt. Porren framställer kvinnan
som en knullmaskin och leder inte till friare kärlek och sexliv både
för män och kvinnor.

För att kunna diskutera ett fenomen så tycker jag att man behöver ha
en och samma begrepp om vad ordet betyder.

I ordboken står det att pornografi ett grekiskt ord, där porno kommer
från porne som betyder sköka (det vill säga prostituerad kvinna) och
grafi från grafein som betyder skriva. Det står också i ordboken att
porr är "sexuellt retande framställning i ord eller bild" och "skrift
eller bild vars huvudsyfte är att egga upp sexuellt".

Om man nu inte håller sig till ordboken utan tittar på det i
verkligheten, så blir det direkt svårare. Det finns ungefär lika
många definitioner på vad porr är som det finns människor, men de
fyra vanligaste är:

1.Pornografi är explicita samlagsskildringar. Enligt denna
uppfattning krävs det en penetrerande penis, fullt synlig eller
ingående beskriven.
2.Pornografi är skildringar vars huvudsyfte är att hetsa upp
läsaren/tittaren sexuellt.
3.Pornografi är skildringar där sex sammankopplas med förnedring
och/eller våld.
4. Pornografi är alla skildringar som visar nakna människor. En
ovanlig definition, som troligen förekommer främst i vissa religiösa
kretsar.

Min definition på porr är nummer tre, eftersom jag hoppas att
människor inte blir upprörda över en naken människa. Däremot hoppas
jag att på att människor blir flyförbannade när de ser övergrepp en
annan människa eller blir kränkta på alla sätt och viss.

Förutom alla våldskildringar och förnedring det finns i
filmerna/tidningarna, så märks det klart och tydligt att dagens porr
endast till för de heterosexuella männen; för hur många är det som
har sett en film/tidning där männen beskrivs exempelvis som
muskulösa, rakade på pungen, omskurna, skickliga på att utföra
oralsex och så vidare? Den enda beskrivning som har funnits är på
Roccos storverk, där det stod att hans kuk är 32 cm. Det stod också
att filmen innehöll samlag med 32 olika kvinnor. Däremot är
kvinnornas utseende och sätt att vara noggrant beskrivet.

Hur vanligt är det med "svensk synd med kåta svenska tjejer", "en
fantastisk knullfest med sköna kåta kvinnor", och "läckra tjejer som
ställer upp på de allra tuffaste scenerna" jämfört med "syndiga
svenska grabbar i sköna orgier", "upphetsande scener med härligt kåta
killar" eller dylikt? Oj, vad vilken homoskräck de orden skulle
framkalla hos en del konsumenter. "Röv-Linda", "Patt-Fia" och
"Fitt-Lisa" finns det gott om i telesexannonser, men några
ball-markusar, kuk-pellar eller pung-jockar nämns inte. På omslagen
uppmanas konsumenten att "ta fram kuken och njuta". Alltså, kan det
bli tydligare än så?

Jodå, det kan det. Ett exempel på det är reportaget i Aktuell Rapport
"knullar på film för att rädda sitt äktenskap" om Lennart och Yvonne:

"De skrev till oss och bad att få vara med. Och när jag fick se ett
foto av Yvonne tvekade jag inte en sekund på att ha med henne i en
video. Yvonne är 33 år och har fött tre barn men det syns verkligen
inte - hon är fortfarande en riktig goding."

Som ni ser så finns det inte någon bedömning av den 42-årige Lennarts
kropp och dess duglighet som sexobjekt är naturligtvis inte aktuell i
det här sammanhanget. Och att Yvonne fortfarande är en goding efter
att ha fött 3 barn och är 33 år gammal, det verkar vara en riktig
sensation.

"Det här gillar Lennart. Han har alltid drömt om att få se sin kvinna
bli knullad av andra män", kommenteras till att filmassistenten och
porraktören Michel "griper in" och "förlustar sig" med Yvonne.

Jajamän, det här gillar Lennart. Det bekräftar han genom att bland
annat säga att han ångrar att han inte "lät andra killar knulla
Yvonne tidigare". Men vad tycker Yvonne? Vems idé var det; endast
Lennarts eller var det bådas? Det får vi inte veta i texten, men
Lennart blir betraktad som ett sexuellt subjekt - han gillar att se,
han har en dröm och så vidare - medan Yvonne får sin kropp offentligt
besiktigad och "blir knullad". Vad sägs om regissörens nästa
uttalande?

"Yvonne vet inte om det än. Men i januari ska hon vara med i en
superstark film då hon blir knullad av tio män. En efter en ska de
sätta på henne. Hon har varit motspänstig när det gäller analsex. Men
då hoppas jag att hon går hela vägen."

Det är väl ungefär här som sexismen och objektifieringen börjar ta
sig riktigt fula och obehagliga former. Hur kan man tvinga någon till
att ha sex med tio män? Om inte Yvonne är tillfrågad vem är det då?
Yvonne verkar mer eller mindre vara ett fantasifoster utan egen vilja
mellan de två männen. Och varför är Yvonne Lennarts kvinna när det
från Yvonnes synvinkel beskrivs att de är makar?

I porren visas bara på att kvinnan är en knullmaskin. Dessutom tar
porren bort kärleken och ömheten från sexet. Det gör att sex känns
som en annan livsstil som inte passar in i vardagen, för hur många
kvinnor och män har och vill ha sex 24 timmar om dygnet, sju dagar i
veckan? Att sex är möjligt utan kärlek är ingen nyheter, men betyder
det verkligen att vi måste erotisera våld, smärta, förödmjukelse och
"perversioner"?

Det tycker jag är ett av bevisen på att porr inte leder till friare
kärlek och sexliv både för män och kvinnor (i alla fall om man håller
sig till definition 3 av vad porr är) utan mer till att bekräfta att
männens kåthet är mer värd än kvinnans.

Läs mer:
http://www.yelah.net/yelah/20010402/debatt0402

Relaterade länkar:
http://go.to/marias.hemsida
___________________________________________

Veckans musik

http://www.yelah.net/yelah/20010416/musik0416

Helloween och Blaze i Sverige

Två stora hårdrockscelbrititeter, Helloween och Blaze Bailey, besökte Kåren
i Göteborg i tisdags under sin Sverigeturné.

Blaze överraskar

Sångaren Blaze Bailey är väl för de flesta som har hört namnet
sångaren i Iron Maiden från 1993 fram till för ett par år sen då
Bruce Dickinson återtog rollen som bandets frontfigur. Bandet
utvecklades på ett speciellt sätt. Själv tyckte jag att hans starka
röst blev lite stel när den skulle föras in i Iron Maiden-låtar.
Bandet hade också ganska svårt att skriva bra låtar under de åren och
även om de försökte föra in lite fler 90-talsinfluenser i musiken
blev den
ändå ganska tråkig.

Nu har Blaze kört igång med sitt eget band, kort och gott döpt till
Blaze, och har fått chans att köra sitt eget race. Iron
Maiden-utstyrseln har han bytt ut mot keps, bakbundet hår och oärmad
tröja. Hans starka röst är däremot densamma. Och eftersom jag inte
tidigare hade hört bandet Blaze blev jag mäkta överraskad över det
starka låtmaterialet. Trashigt, oborstad, melidiöst och mycket bra.
Hans musiker är skickliga och Blaze kan konsten att hålla igång
publiken. Som skapande musiker har han tjänat på att gå sin egen väg.
Att han dessutom spelar Man at the edge och Futureal från Iron
Maiden-tiden gör väl knappast saken sämre.

Helloween frälser Kåren

Men huvudakten var förstås det tyska power metal-bandet Helloween.
Helloween är om inte det band som betytt mest för mig så i alla fall
ett av de förstå band som betytt mycket för mig. Deras melodiösa
hårdrock tillsammans med deras genomtänkta texter lämnar få människor
oberörda. Nu, med det ganska färska och lite mörkare albumet Dark
Ride och med en tredjeplats på Voxpop, står de äntligen på scenen och
kör igång den smått underbara "Power" från Time of the oath-skivan.
Markus Grosskopf briljerar på gitarr, Mikael Weikath röker som
vanligt och Andi Deris sångröst tillsammans med hans intensitet på
scenen ger låten en sådan styrka som bara kan upplevas på konsert.

Låtkavalkaden fortsätter i låt efter låt. Vissa är gamla klassiker
som publiken troget sjunger med på (golvet gungar saligt när I want
out går igång) medan vissa låtar är guldkorn från det nya albumet som
på grund av bandets osvikliga energi bara blir dussintals gånger
bättre än på skivan. En annan del av bandets styrka är att
medlemmarna har självdistans och därför kan ägna en kvart åt att dra
Sverige-vitsar och sjunga allsång för att sedan dra igång ännu en
frälsande låt. Just när varje låt är slut och man önskar att också
konserten var det eftersom man vill få tag på vatten, då drar de
igång en gudabenådad låt som får en att hoppa stånka och löjla sig
som aldrig förr.

De avslutar med en ganska lång och utdragen version av "How many
tears" och även om ett par favoritlåtar saknades kan jag bara
konstatera att det här bandet håller i femton år till, minst.

Text: Patrik Helgeson
Foto: Anders Lindkvist
___________________________________________

Veckans satir

http://www.yelah.net/yelah/20010416/satir0416

Vi gör det möjliga omöjligt

Ett upprop till förmån för Sveriges samlade myndigheter.

Det finns ingenting man inte kan göra sämre. Därför har vi utarbetat
ett kompakt monolitiskt system där varje enskilt initiativ erbjuds
6-8 av socialstyrelsen rekommenderade väggar att dunka huvudet
blodigt emot.

Försäkringskassan
Arbetsförmedlingen
Länsarbetsnämnden
CSN
CNS
Socialstyrelsen
Riksförsäkringsverket
Riksrevisionsverket
Invandrarverket
Statens Kontrollkommission
Alf Svensson

Göran Wassby
___________________________________________

Veckans Yelah 19 april 2001 e-postversionen
url: http://www.yelah.net
e-post: <info@yelah.net>
-- 
-------------------------------------
http://www.yelah.net
Nyheter, analyser, kultur, arkiv, länkar
Nu: 2016 artiklar och 1713 länkar i arkivet
-------------------------------------
Oberoende frihetligt socialistisk tidning
-------------------------------------



                       ********
               The A-Infos News Service
      News about and of interest to anarchists
                       ********
               COMMANDS: lists@ainfos.ca
               REPLIES: a-infos-d@ainfos.ca
               HELP: a-infos-org@ainfos.ca
               WWW: http://www.ainfos.ca
               INFO: http://www.ainfos.ca/org

 To receive a-infos in one language only mail lists@ainfos.ca the message
                unsubscribe a-infos
                subscribe a-infos-X
 where X = en, ca, de, fr, etc. (i.e. the language code)